Edvard Perrson och jag

Varje år i juni är det samma visa. Folk flyttar hem och man blir nostalgisk över vänskaper som går förlorade eller som aldrig hann bli ordentliga vänskaper. Trist, men något jag måste förlika mig med som den som alltid stannar kvar i en bekantskapskrets där folk kommer och går. Jojo och jag lider mest av det sen ett par år tillbaka. Ibland känner man sig lite som den där skånska visan; den dâr om han som bor vid en landsväg och folk som kommer och går. Faktum är att sen jag slutade röka i april börjar jag nästan påminna om han skåningen, rent fysiskt menar jag. Nåja det kommer nytt folk till hösten och var sak har sin tid. Och tack och lov finns det trofasta vänner som bor här jâmt, också.